nu har jag varit sjukskriven sedan 11/8-16. 2 omgångar har jag haft sen jag skrev sist.
orkar inte gå igenom det just nu. jag kommer att prata utifrån nu men kanske ibland låta det dyka in några detaljer från förr.

denna omgång är riktigt jobbig. har aldrig mått på detta sätt som jag gör nu. dykt rakt ner har jag, men med medicin har jag ändå haft lågan att ta mig upp igen. det är tyvärr en underdrift denna gång. har inte alls samma 'glöd', eller framför allt initiativförmåga. jag ligger mest hemma

sitter o ska skriva den absolut sista uppgiften i min utbildning; Examen. uuh, man hör ju bara hur det låter...
det jobbiga är att jag är inte det minsta sugen på o skriva o framför allt inte om ämnet. just nu känns utbildningen väldigt tjatig o upprepande och hallå? jag har ju visat att jag kan, om man tiitar på betygen :p
men kom igen nu, Jeanette! let's do this.

JÄVLA IDIOTJÄVEL!!!!!

jag vet inte riktigt vad som hände... var det nån från ovan som hörde mig? helt plötsligt blev det andra bullar av kakan, och allt känns genast mkt enklare. fast, det är fortfarande mkt måsten. o jag veeerkligen saknar att kunna göra det jag vill göra. men vem är jag och begära det?
jag är ju medveten om att det kommer ta sin tid. alla "måsten" måste bli av bockade först såklart. men jag vill.

när jag får - då ska jag åka till forum... göra naglar, klippa och färga mitt hår, köpa kläder, köpa smink och köpa skor. till mig. bara mig. för fyfan va jag är värd det efter det här racet. jag har gjort mig förtjänt av en helt underbar och "unnande" dag.
gud, så fort jag får lite tid över kan jag inte tänka på annat än just det. jag skulle växa så mkt i mig själv! fan va jag verkligen vill det nu!!!

i nästa liv, när jag blir rik, då ska jag köpa mig tid över till mig själv.

snart har det gått två veckor utan nikotinpinnar, och det går förvånansvärt bra. jag är inte sugen så, däremot saknar jag det vid vissa situationer. men det är så mkt som väger över så det kommer inte hända.

för övrigt är allt... skitjobbigt. jag mår inge bra, är alltid stressad och känner mig sjukt jävla ensam i nästan precis allt. känns som om jag går runt i en jävla bubbla och försöker skrika på hjälp - men ingen tar det på allvar.
känns som om allt rasar under tiden jag inte gör något annat än och försöker stabilisera det. jag kanske måste köra en annan taktik... dock vet jag inte vilken. o när fan ska jag få tid och tänka över det? jag minns inte ens när jag gjorde nånting som jag ville göra. det är bara en massa måsten hela tiden...
N tycker att jag måste prioritera, men hur fan ska jag kunna göra det när allt är precis lika viktigt. mycket av det är för det långa loppet, vilket jag med egna erfarenheter, VET är lika viktigt.

we need to talk. på riktigt och så jävla mycket, igenom saker. för just nu, som han själv säger, har vi inget förhållande. dock sa jag det för ett tag sen redan, men det togs liksom inte på allvar då. det är ju det som är grejen med mig, jag ser vad som kan hända om man inte handlar nu. men om jag uttrycker det för tidigt har folk svårt o ta till sig det. o sen står jag där; "fan, det var den här smällen jag förstod skulle komma för redan 2 månader sen, synd att ingen lyssnade".

en familjemedlem till en annan familjemedlem påstår sig ha accepterat, min fråga blir; är det möjligt? kanske, det kan väl vara värt ett försök. kan man ju tänka. o följdfrågan blir ju då; kommer jag att kvävas på kuppen? kan jag stå ut med det? kommer jag klara det?

känns som om jag behöver lägga upp något jävla schema för mitt liv, på nåt sätt. jag får väl ta o lägga in det i schemat nu - tid för att göra mitt livsschema.
trevligt.

long time, no seen - igen

jaha. här har det hänt grejer sen sist, vill jag lova.
bland annat har vi blivit sambos, yay! :) det går bra, eller det funkar just nu. det är lite med L som måste ordnas, men både jag och N är övertygade om att det kommer gå bra snart framöver.

idag;
fyller min älskade dotter hela 8 år! helt otroligt, vart tog tiden vägen?
har jag slutat röka. bah, va klokt av mig, men fy va nervös jag är! verkar iaf som om jag klarar morgonen bra. vi får se hur det går med resten av dagen. det är en present till L, så jag måste klara det!


nu ska jag äta äggsmörgås. hej!

hatar det!

fan va jag inte mår bra alltså. det är sådär nära att jag liksom vill kapitulera o låta panikångesten blomma ut. jag vet liksom inte vad som är värst - att kämpa mot den eller med den.

det känns som om det är nåt, som jag inte känner till och bara vill ta reda på vafan det är för nåt. men samtidigt vill jag inte få reda på det för jag o r k a r inte få reda på nåt mer. men nu är det så starkt att jag nästan börjar tro att jag känner sådär igen. att min känslan är att jag känner på mig att det är något. jag hatar när jag inte vet.
hans dator ligger 1 meter ifrån mig o även om jag liksom bestämt mig för att absolut aldrig kolla hans dator, så är det nåt som bråkar med mig om att jag ska. jag kommer inte göra det - jag är alldeles för skör. o jag vill inte heller, för jag orkar inte se. det jag vill är att få reda på sanningen. o inte behöva känna såhär, för det är så jävla mkt tortyr.

jag behöver han. att han tar bort det... frågan är hur det här ska gå i framtiden. kommer det gå över? OM det nu är så att det är gammalt. det kan ju vara så att jag känner på mig igen.

jag skakar. enda ut i armarna. jag vill inte mer...