snart har det gått två veckor utan nikotinpinnar, och det går förvånansvärt bra. jag är inte sugen så, däremot saknar jag det vid vissa situationer. men det är så mkt som väger över så det kommer inte hända.

för övrigt är allt... skitjobbigt. jag mår inge bra, är alltid stressad och känner mig sjukt jävla ensam i nästan precis allt. känns som om jag går runt i en jävla bubbla och försöker skrika på hjälp - men ingen tar det på allvar.
känns som om allt rasar under tiden jag inte gör något annat än och försöker stabilisera det. jag kanske måste köra en annan taktik... dock vet jag inte vilken. o när fan ska jag få tid och tänka över det? jag minns inte ens när jag gjorde nånting som jag ville göra. det är bara en massa måsten hela tiden...
N tycker att jag måste prioritera, men hur fan ska jag kunna göra det när allt är precis lika viktigt. mycket av det är för det långa loppet, vilket jag med egna erfarenheter, VET är lika viktigt.

we need to talk. på riktigt och så jävla mycket, igenom saker. för just nu, som han själv säger, har vi inget förhållande. dock sa jag det för ett tag sen redan, men det togs liksom inte på allvar då. det är ju det som är grejen med mig, jag ser vad som kan hända om man inte handlar nu. men om jag uttrycker det för tidigt har folk svårt o ta till sig det. o sen står jag där; "fan, det var den här smällen jag förstod skulle komma för redan 2 månader sen, synd att ingen lyssnade".

en familjemedlem till en annan familjemedlem påstår sig ha accepterat, min fråga blir; är det möjligt? kanske, det kan väl vara värt ett försök. kan man ju tänka. o följdfrågan blir ju då; kommer jag att kvävas på kuppen? kan jag stå ut med det? kommer jag klara det?

känns som om jag behöver lägga upp något jävla schema för mitt liv, på nåt sätt. jag får väl ta o lägga in det i schemat nu - tid för att göra mitt livsschema.
trevligt.