Inte deprimerad.

jag kan bli riktigt jävla galen på min mamma ibland. hon kan vara så fruktansvärt negativ! hela tiden får jag påminna henne om att jag är inte deprimerad längre, hon kan inte säga saker liknande "vi deprimerade". hela tiden får jag påminna henne om att jag inte längre finns i det där träsket. jag är kanske lite låg ibland o har vissa grejer jag mår dåligt över, vem gör inte det ibland? men jag är långt ifrån deprimerad.

o ändå dras jag till henne. jag pratar gärna ut med henne. men jag blir så påverkad av henne ibland. efter ett samtal kan jag bli helt matt av all hennes negativitet.
så mycket snack om allt dåligt, både från då & nu. samma snack om & om igen. spekulationer, aningar, undranden. jag orkar inte!

ärligt talat har jag svårt o förhålla mig med vem som helst är deppig. jag klarar det inte. jag är helt enkelt inte tillräckligt stark för det ännu. jag känner hur jag dras med ner i det o efter får jag ett helvete o ta mig upp igen.
jag har tänkt en hel del på det. jag har undrat om jag hållt på o bli känslokall o egoistisk? men nyss kom jag fram till att det har inget alls med det och göra. jag bryr mig o jag önskar att jag klarade av att stötta, ge råd o finnas. men det går inte. jag måste tänka på mig själv tills jag har tagit mig enda upp till toppen. då, när jag funnit min plats där, först då kan jag hjälpa.
det för riskfullt nu, helt enkelt.
tyvärr.