saknar mitt hem...

när jag går runt här & pular i mitt hem, gör det fint o så jag vill ha det, så går det inte o låta bli att bli sur & grinig. mitt hem var min frizon, min borg och min plats. jag trivdes o hade det bra. och framtidsplaner! nu... nu går jag här o nästan hatar det. det känns som om ingenting är som det ska vara. känslan är inte ens densamma...
det är inte kul o städa och göra fint här hemma längre. för jag vet att i nästa sekund blir det likadant igen. o ändå har jag verkligen försökt o få en ändring. jag har krävt att det ska vara på mitt sätt, och jag har förklarat på barnnivå hur det ska vara. inget funkar..

igår hittade jag en brudstrumpa i min soffa. jag fågade vafan det var för nåt, och vems.. han sa "jag vet inte, vad är det för nåt? är det inte din?" men då hade jag väl för fan inte frågat eller?! då började han dilla om att det kanske var Lova's kompis.. öh..? troligt.. så jag drar ju då slutsatsen att han haft nån hemma här i helgen när jag varit borta. o det gör mig jääävligt förbannad. han får vara med vem han vill, och gärna också - men faan inte i mitt hem! inte ens jag kan ju det ffs! nu är det ju inte så att jag trånar efter det direkt... jag går ju inte runt o mår piss av att jag inte kan ta hem nån o fucka, det är själva grejen att jag Inte kan det om jag hade velat - men att han får/kan/gör det! jag kan ju för fan inte ens snacka med snubbar i telefonen eller på nätet utan att han ska hålla på.

så fort det ringer i min telefon o han råkar höra att det är en kille så ska han låta nåt så in i helvete. prata i telefon högt, bläddra i tidningen högt, hosta högt, spola vatten högt, fråga nåt onödigt högt osv...
vafan är grejen? jag har killpolare, så är det bara. jävligt många också, o det har jag alltid haft. o egentligen ska jag inte behöva sitta här o skriva att det är killpolare, för det ska jag inte ens behöva förklara. jag får snacka med vem fan jag vill! när jag vill & hur jag vill!

helvete va lack jag blir!