jag visste att det skulle bli så här.... att det idag inte skulle kännas lika hemskt. men samtidigt vet jag att nästa gång kommer jag må exakt likadant så jag måste liksom ta tag i det här.
idag känner jag ingen direkt lättnad att äntligen få prata ut om detta med min bästa vän. jag vet inte hur jag ska säga allt på bästa sätt. igår visste jag exakt för då var jag där i känslorna. kan det vara så att jag på nåt sätt blivit avstängd? som en försvarmekanism? jag vet inte. jag vet bara att det här är inte första gången o jag behöver verkligen försöka för jag vill aldrig mer känna så som jag gjorde igår.

jag gick upp imorse när han skulle iväg till jobbet. vid åtta var ögonen öppna. tänkte att det är väl lika bra liksom... kanske hinner/orkar jag fixa med allt jag skulle gjort igår, idag istället.
jag vet att det skulle få mig o känna lite mindre stress...

funderar mycket kring Lovas födelsedag. vad jag ska ge, hur mkt det får kosta, hur många hon får bjuda på sitt kalas osv... jag kommer behöva stå för allt helt själv detta år.

nej, nu ska jag surfa runt lite innan det blir dags att sätta igång.
lycka till idag, J!