and here we go again...

just nu, precis & exakt just nu vill jag gråta. jag känner mig ensam, helt jävla själv o ändå är det två personer till i denna bostad. jag är så jävla trött på den där äckliga klumpen i halsen, som liksom vill blomma ut i tårar.

jag vet inte va jag vill, bara vad jag inte vill - alldeles för ofta. nu vet jag dock att jag inte vill ligga här, i det här rummet, helt jävla ensam o inte göra nånting.
jag vill skratta & ha kul, umgås & prata. må bra för en jävla kort stund. känna nån jävla form av njutning, men nej... istället ska han kolla på film (som vi typ gjort i över en veckas tid nu, känns det som) o jag ska ligga här. själv.
det är så jävla skumt det där... jag umgås med honom och andra i princip 24/7 men ändå känner jag mig så jävla ensam ovanligt ofta.
nu gråter jag. klumpen i halsen svider o tårarna rinner nerför kinderna.
jag får lust o dra härifrån. för att köra nån jävla protest, eller nåt... "jag ska ut & gå" o sen försvinna. eller så går jag bara o säger ingenting.
såna där tankar kommer ofta till mig; "jag gör nåt drastiskt så kanske de förstår!".
jag känner mig så jävla osedd. eller alltså jag syns, gott & väl, men mina behov o mitt mående... vafan syns inte det för?! jag visar o jag tycker fan att jag blivit mkt bättre på o verkligen visa. men oftast får jag bara en massa försvarsspel & anklagelser kört rakt upp i ansiktet som leder till en diskussion o slutar med tjafs eller i värsta fall bråk. en riktig jävla pajkastning. trist... jävligt trist, när allt jag ville var att bara få förklara, visa o bli sedd.

det är för mkt som är jobbigt just nu. o jag verkligen hatar när jag inte vet vem jag ska vända mig till. jag har en del o välja på, men det gäller o välja rätt för annars kan det bli så fel. så jävla fel att det kan ta månader innan jag försöker igen.

det värsta jag vet är att behöva upprepa vad det är som är så jobbigt när jag en gång redan berättat. det känns som jag inte blivit tagen på allvar då o DET... fyfan va jag inte kan ta det!

ensamheten är just nu jobbigast iaf...
men vadå... ensam är ju stark, huh?