jag har gett upp det där med o ha en blogg. har varken tid eller ork... dock tror jag att det vore bra för mig om jag kunde ta upp skrivandet igen. jag mår inte alls bra just nu. jag börjar allvarligt fundera på o söka hjälp för det verkar som om jag inte kan komma ur det här svarta hålet själv den här gången...

jag har ofta ångest. den där äckliga men så väl bekanta känslan biter sig lätt in i bröstet, för minsta lilla. jag kan egentligen inte peka på nåt o säga att "det är det där! det är det som gör att jag mår som jag gör!".
det är så mycket... igen. att jag aldrig lär mig! ta tag i saker innan det blir för mycket, ja, det verkar verkligen vara helt jävla omöjligt att lära sig för mig. dock vet jag när det är på väg o bli för mkt, men då har det gått för långt för att jag ska kunna hitta en lösning. o jag får liksom panik eftersom att det är bara en tidsfråga innan det är försent. nu för tiden kan jag iaf skrika ut det, jag kan uttrycka det - i ord också. men oftast är det ingen som fattar, ingen som har ork eller lust o hjälpa till. de har nog med sitt o visst, klart som fan att jag kan ta det. men jag ber ofta inte om några stora grejer. skitsaker i andras men som för mig är så jävla mkt mer.

ett stort problem jag har är att jag är svartsjuk. sjukt svartsjuk. o jag vet att jag har ingen anledning o vara det gentemot honom, o när han försöker övertyga mig att han aldrig, aldrig, aldrig kommer vara med en annan, så tror jag på honom. även om det bara är i några sekunder som jag gör det (för det vänder på två röda) . jag vet att det är det rätta, jag ska lita på honom. men den där svarta, djävulen på axeln är så jävla mkt starkare än den vita fina ängeln på den andra.
jag är fullt medveten om att jag är en trasig människa med ett jävla bagage. äckliga erfarenheter, vidriga minnen och fruktansvärt hemska känslor går jag o bär på sen tidigare. grejen är jag kommer mkt väl ihåg när jag var i det där att jag tänkte att jag måste kapa detta, jag kommer bli förstörd för resten av livet. samtidigt som jag tänkte "men Jeanette, du klarar allt. du har klarat både det ena o det andra, du kommer kunna fixa det här sen med". men nej, det här är alldeles för starkt. jag kan inte klara av det här själv. minsta lilla kan jag förvränga i huvudet på något sätt, dock vet jag när huvudet verkligen spelar ett spratt med mig så då skjuter jag undan det. men vissa saker kan jag inte skjuta undan, o dom grejerna är värst. dom svider till i bröstet på en gång. o det är ju inte ett svidande som försvinner, som att man råkar nudda en kokhet spisplatta lite lätt. nej, det är mer en likhet med att lägga hela handen på o låta den ligga där. det känns som om bröstet håller på o svida sönder, luftgångarna täpps till o jag kan inte andas.
o jag hatar det. jag hatar det nåt så förjävligt!
hela tiden vill jag gråta, o för ofta är jag nära till o göra det. ibland gör jag det men inte fan blir det bättre för det.



jag brukar kunna se en mening med allt - förr eller senare - men nu kan jag inte. varför ska det alltid vara nåt? det ena avlöser det andra. o jag undrar bara... när är det min tur?