han mår sådär som han gjorde när han fyllde år, o nu ska han åka iväg ikväll när han kommit hem från jobbet. jävlar va orolig jag blir. tänk om han bara säger så för att underhålla nåt annat? fy fan va det här svider i mig alltså... att behöva undra o vara orolig jämt för minsta lilla... jag hatar det!
en sida av mig förstår honom - åk iväg! det hade jag också gjort om jag hade kunnat. men den andra sidan tar liksom över, den är så himla stark.

det här är psykisk tortyr o det sätter sig i halsen, bröstet och händerna.

han hade ju träffat "sin granne" ett x antal ggr bakom min rygg... det hände då, det kan hända igen? jag har fått en jävla uppgift helt plötsligt - att försöka våga o orka lita på honom eftersom han säger att han ska vara 100 ärlig från o med. ett jävla hästjobb, och nog fan det svåraste, jobbigaste o smärtsammaste jag varit med om. hela den här skiten har varit det...
hela tiden ifrågasätter jag mig själv... kommer jag klara detta? kommer jag stå ut? kommer det bli bra om jag bara står ut tiden och kämpar mig blå? är det värt och ta risken? och...
ja.
jag måste klara det. jag måste försöka. för trots allt som hänt, som han har gjort, kan jag inte sluta älska honom. jag har aldrig i hela mitt liv älskat någon på det här sättet o jag är helt klar med att det är han som jag vill leva resten av mitt liv med. så ja, det är värt o ta risken. jag har valt o göra det, men självklart finns rädslan kvar - att bli sårad igen. nästa gång vet jag inte hur det slutar... med mig.