det blev en jävla skitkväll igår. jag blev bara mer o mer nojig inför vad han egentligen skulle göra. tillslut gick jag med på det, åk då. men jag frågade om jag kunde få se samtalslistan... för innan när vi rökte, ringde det nån o la på. han ringde J o frågade varför han la på. sen när jag fick se listan, så var det ett missat från hon, sen var J uppringd, o sen hade hon ringt igen. o jag fick inte se hela listan. sen går han o jag ställer mig i fönstret o tittar o ser att hon kommer efter. dock går hon inte till bilen utan ner mot centrum... men jag är ju inte dum i huvudet liksom.
han ringer mig sen, han sa att han skulle göra det o prata med mig tills han var ute på motorvägen. han säger att det var "lite komiskt" att hon precis kom ut (jättekul..) o jag blir ju tyst typ, o fräsig. o han blir arg (för att få lägga på?). han lägger på.
en halvtimme senare skickar jag mess o frågar om han kommer hem innan jag somnat, jag hade tänkt o göra slut öga mot öga. eller iaf be om en förklaring. han svarar inte.
så jag skickar ett igen om att jag litar inte på honom, jag tror att han ljuger o han har en halvtimme på sig att komma hem o försöka behålla mig - sen tar jag mina packade väskor o hoppar in i taxin. han säger att han inte hinner komma hem till den tiden o det enda han kan göra är att säga att han älskar mig. jag bokar om taxin så han får en timme på sig. han svarar inte. jag ringer o då har han stängt av telefonen.
taxin kommer o jag åker med alla mina grejer hem till mamma - o storbölar.

sen får jag en massa sms om att han ångrar att han någonsin ljugit för mig o att han är beredd att göra vad som helst för att jag ska stanna kvar.
han kommer till mamma, gråter, o säger bland annat "jag kommer inte säga att det blir bättre, utan jag kommer visa det - ta mig tillbaka!". jag berättade att han jämt lät så fast och bestämd vid det han säger i såna situationer, men att det till sist rinner ut i sanden... han tyckte att det var bra att jag sa det, så att han visste. men att denna gången var annorlunda för jag hade verkligen lämnat honom. packat ihop alla mina saker o stuckit.
jag trodde jag skulle svimma av förvirring. jag berättade att jag var så jävla rädd för att ta tillbaka honom. det är liksom inte bara vi, vårt förhållande, som står på spel, utan jag och mitt liv, som jag byggt upp ligger jävligt risigt till. o jag är inte säker på att jag klarar en grej till... varken psykiskt eller fysiskt.
men jag går med på o testa igen. en sista gång.

han står fast vid att han inte träffade henne... men jag tvekar. allt kunde inte hända av en slump? jag kan inte tro på det. o är det ödet, så känns det som att det var meningen att jag skulle stannat hos mamma.

han ringde nu, o jag sa att vi behöver prata mer. alltså verkligen. jag kan inte leva såhär längre... mitt liv består mestadels av smärta, vem fan orkar ha det så?
nej, ikväll tänker jag reda ut det här o jag tänker inte ge mig förrän jag får veta sanningen. jag kan inte leva i en ovisshet hela tiden, jag klarar inte det.