nu börjas det lite...
han skrev igår att jag bland annat skulle få kolla hans mobil o såna grejer, vad som helst, bara jag kom tillbaka. nu vet han inte om han kommer klara det... alltså, jag vill inte ens kolla telefonen. jag vill inte ha det kontrollbehovet, men jag vill kunna om jag vill. jag vill att det ska vara okej, att han ska känna att det är okej, eftersom han inte har nåt att dölja. och att jag ska liksom KÄNNA det. för jag känner på en gång för minsta lilla när han döljer nåt. o jag gör det säkert även när jag inte behöver, när det inte finns nåt att oroa sig för.

o så sa han nu att han inte klara av när jag låter så låg att det är ingen idé att vi är tillsammans när jag mår så dåligt hela tiden. han vet att det har med o göra med honom, att han är "orsaken", men han pallar det inte iaf.
men vafan tror han? att jag ska sitta o skratta nu såhär, inte ens ett dygn efter. klart som fan att jag är helt jävla urpumpad! jag kommer väl må bra när han kan bevisa för mig att jag kan lita på honom, o det är väl inte så att jag kommer o sitta o vara deprimerad fram tills dess. men kom igen! låt mig få smälta allt som hänt. jag ville fan ta livet av mig igår, är det inte okej att jag är lite låg idag då?

jag sa tidigare idag att jag vill prata klart idag, ta det nu när det fortfarande är på ytan liksom. han tyckte vi kunde ta det imorrn, för nu är M hemma. men? tror han själv att jag hade tänkt o ta snacket här?! aldrig i livet.

jag vet inte. men det känns som om det börjar rinna ut i sanden nu... jag önskar jag kunde se in i framtiden så jag får veta vad som kommer hända.
igår packade jag mina väskor o drog - idag ligger jag i hans säng, tillbaks på ruta 1? jag vet inte...
jag orkar inte ha det här fram o tillbaka längre. jag vill veta, ska vi fortsätta, så är det det här som gäller. passar det inte eller om han inte klarar det - då får det vara. jag kan inte leva såhär.
jag orkar inte. den här ovissheten jag ständigt har, tar kål på mig.
o ska vi kunna fortsätta så måste han vara beredd på att kämpa för att vinna min tillit. jag kan inte göra det själv längre.