neråt...

det går inte så jävla bra för mig just nu, jag mår inte alls bra. känner hur jag bara blir mer & mer låg för varje dag som går. igår kväll kände jag det för varje minut o jag blev så jävla rädd. jag måste göra nåt, jag veeet att jag måste. men jag kan inte. jag vet inte ens hur. jag är så rädd att komma till den där stadiet då det bara rasar neråt o man inte hinner stoppa.
jag sa igår att jag inte vill detta, men va hjälpte det? he's still here..

idag kanske han åker till götet. men jag vågar inte tro på det. inte alls.



fan, jag har inte ens lust o jobba längre.

o jag är igång!

jag är fan riktigt duktig. det är nog inte många som hade tagit ett 7-10-pass en ledig dag i detta skick. men jag är så jäkla envis! jag vägrar att gå ner mig totalt. värsta just nu är väl att jag börjar tänka "skitsamma" om detta. "jag är väl inte värd bättre" osv... o det är så jävla fel! jag är visst värd bättre! ingen är värd detta. INGEN! inte ens jag. tänk om det kunde gå in i huvudet på mig.. o liksom vara där hela tiden. för när tanken kommer så krymper jag nåt så otroligt o så jävla fort. fortsätter det såhär kanske jag tillslut inte orkar säga stopp o hamnar där för alltid...

mamma tycker att jag ska börja gå till en psykolog igen. o jag har väl också lekt med tanken... dock gillar jag inte psykologer, för snacka kan jag göra med kåtis eller mamma. eller så skriver jag. snacka o komma fram till saker i mitt 'undermedvetna' klarar jag själv. jag kan det där. jag behöver hjälp med hur jag ska ta mig igenom det här. hur man gör så att det inte sätter sig sina spår o hur jag läker såren osv...
kanske hade en kbt varit på sin plats? eller terapi? hur jobbar en sån? jag har bara erfarenhet av kurator, psykolog o en kbt:are.
jag ska kolla upp det o tänka på saken...

nu ska jag snart till t-stugan igen.
jag ber till Gud att Lova inte vaknar när jag är borta. det får inte hända att jag kommer hem o ser henne stå o gråta krokodiltårar. då kraschar mitt hjärta. fyfan.