för några dagar sen hade vi ett sånt där samtal/tjafs/bråk, och då sa han nånting som jag hela tiden försöker tänka på; "våga lita på mig!"... den träffade mig rakt i hjärtat. jag tänker på just den lilla meningen hela tiden. o jag kämpar... kämpar som fan för att stoppa dessa känslor och tankar jag har, men det är svårt... jag är så ensam i det också. jag har liksom ingen att prata med om det. skulle jag prata med honom om det så fort nåt kom upp, så hade det slutat med att vi inte hade gjort annat än att bråka. han skulle inte palla det..

nu till exempel; den där jävla bruden har varit och plingat på honom 3 ggr idag, när jag varit i telefonen. 3 ggr?! o han säger att hon inte hör av sig ofta. jag vet inte, det är kanske bara en slump att jag råkat vara med när hon ringt alla ggr eller som nu när hon plingade på. alltså det är ju faktiskt mycket möjligt. men iaf... om någon inte öppnar första eller andra gången... går man dit o ringer på igen då, 2 ggr dessutom? det hade ju lika gärna kunnat vara så att dom bestämt att hon skulle komma, men att han inte "kan" öppna när han har mig i telefon...

o nu hade han tydligen inte tid o ringa utan skickade sms istället... ja, i vanliga fall hade jag väl kanske inte lagt märke till det så mkt kanske, men nu efter detta så kommer ju mina funderingar.... jag ringde upp iaf, o han sa att han tittade på "kniven mot strupen" med M.
direkt efter när vi lagt på tänkte jag "våga lita på honom!".

o jag ska verkligen göra allt jag kan, o lite till, för att jag ska kunna lita på honom. jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han förstår att jag inte vill nåt annat mer än att jag ska kunna göra det. att han inte tror att jag, på något sätt, tycker att detta är kul..?
för är verkligen det minsta det är... kul.. tss.. det här är tortyr.